Memorys

Jag kan iget annat än att älska det han säger! Jag tackar och bugar för att det finns någon som kan sätta ord på saker och ting!

Här är en av hans senaste "raporter" gå in på emiljensen.se och läs de andra 247!

"Igår var det ju internationella våffeldagen. (firas hårdast framför allt i Tchad och Nordkorea) Jag hade ingen aning om att det fanns en våffeldag och än mindre visste jag att den var igår. Men det egendomliga var att jag natten till igår, innan jag somnade, fick en plötslig tanke, nästan insikt, att imorgon ska jag äta en våffla.

Jag pysslade med olika grejer under förmiddagen, på eftermiddagen gick jag till mitt favorithak i Malmö och tänkte inte på det märkliga i att det stod framsatt ett våffeljärn, en skål sylt och en skål grädde som aldrig står där annars. För det kändes helt naturligt eftersom jag ju hade bestämt mig på natten för att jag skulle trycka i mig en våffla. Först efteråt fick jag veta att det var internationalla våffeldagen.

Va??? Är inte detta FANTASTISKT? Hur är det MÖJLIGT? undrar alla. Och nån säger den gamla klassikern: Det måste varit MENINGEN.

Nej, det var inte meningen. Ingenting är meningen. Ingenting KAN vara meningen.

(och det är nu jag kastar mig från min ytliga lilla vardagliga reflexion, från mitt step-nummer på vattenytan till en riktig djupdykning rakt på en undervattensten som spräcker skallen. Så lägg på luren om ni inte pallar lite sorg och vrede, så ringer jag upp sen)

Varje gång jag hör nån säga "Det var meningen" så skriker något inom mig, vrider sig något i mig, ALLT i mig vrider sig av sorg och vrede och nåt slags otyglat existentiellt ursinne.

"Det var nog meningen att jag skulle bryta benet förra året för det var då jag träffade Patrik".

HUR FAN KAN NÅGON SÄGA SÅ? I det ligger det en sån djävulsk glömska, en sån fruktansvärd egocentri, en sån total arrogans inför alla som slitits ifrån oss för tidigt, för alla som har dött unga.

Det räcker med att EN ENDA människa skulle ha dött ung i världshistorien för att kunna konstatera att INGENTING ÄR MENINGEN, för att en gång för alla släppa det. Hur fan får folk ihop det? Hur skulle det kunna vara meningen? Så dumt, så obetänksamt, sånt självbedrägeri. Som att vi är små isolerade öar med helt egna händelsekedjor som är MENINGEN medan andra dör unga! Eller var det också MENINGEN? För att du skulle träffa Patrik? För att du skulle komma in på teaterlinjen? För att du skulle vinna två miljoner?

Ännu värre när det går från "det var meningen" till "allt är meningen" som nån slags livsfilosofi.

Jag kan fatta att man kan behöver det där som en efterkonstruktion ibland för att palla med nån jobbig småsak eller leva med nåt fånigt misstag man har gjort, men då får man hålla sitt bedrägeri för sig själv.

Att gå runt och säga att "allt är meningen" bara för att man själv har haft tur med nån tillfällig grej som gått ens väg är ju så världsfrånvänt och självcentrerat att det inte borde vara möjligt att säga. Det borde inte finnas språk för att kunna säga "allt är meningen" och man borde få skitont i halsen varje gång man sa "det var nog meningen".

Antagligen springer det också ur nån slags ängslig girighet. Våra dagar måste vara perfekta så om något har gått fel måste det åtminstone vara meningen. Vilken rutten grund att bygga ett korthus på.

Varje gång jag hör det sliter det upp alla rötter i mig, det sätter eld på blodet i mig, det river upp persienner i min inre slutna psykatriska avdelning, persinner bakom vilka det står bindgalna förvridna ansikten som det inte var meningen att nån skulle behöva se.

Men antagligen är jag bara avundsjuk. För att jag själv är berövad möjligheten.

Det fanns en garanti av nån slags jävla nåd. En stark upplevelse av att allt som någonsin har skett var tvunget att ske för att leda till just detta häret, detta nuet, det enda tänkbara och därför följaktligen det allra bästa universum och liv och ögonblick man kan tänka sig. Det fanns inte som en uttalad tanke i mig, men som en upplevelse. Som en skön nödutgång, som en varm hand, som ett mystiskt mål.

Den stora utmaningen, den allra största utmaningen är väl att få precis samma starka upplevelse av att det INTE är så. Att fylla tanken på att det INTE var meningen att du skulle bryta benet med precis samma sköna nödutgång, samma varma hand och samma mystiska mål. Men med beståndsdelar som inte bara springer ur ängslan, girighet och självbedrägeri.

Tänk om det inte var meningen.

Kall är rymden.
Vi får fylla den med kroppsvärme. "