Memorys

Sitter och väntar på att sofie ska komma, vi ska ha myskväll medans alla myndiga är ute och festar. Men det ska bli mysigt det med. Så medans jag väntar på henne så tänkte jag skriva ner mina tankar som oftast är så röriga att jag får svårt själv att förstå vad jag skriver men jag ska göra mitt bästa.
Min lille bror är ett mysterium för sig själv, förstår mig inte på den ungen. det värsta med han  är att jag är maktlös till att göra något det är bara han som kan göra något åt sitt liv och man kan bara sitta och kolla på. Det suger.

Ensamhet är någ det värsta som finns, känslan om att vara ensam i hela värden. Man vet egentligen att man har vänner att ringa men endå kommer känslan om att man är ensam. Och tanken på att sluta upp ensam är det värsta som finns i min värld i allfall. Bättre att dö ung och lycklig än gammal och olycklig. Sen den som läser det och tycker att det är sjukt att jag hällre dör ung och lycklig än gammal, för vi vill alla bli så gammla som möjligt. Vad spelar det för roll om du inte har något eller någon att leva för om du är ensam och gammal bitter och olyklig finns det välll ingen mening med livet?

På tal om maktlös så finns det en sak som suger med livet och det är att det inte är ett kasettband som du kan spola tillbaka. Tänk om du kunde spola tillbaka och ändra snesteg eller något man sagt eller något som hänt. Men om man skulle ändra på det man gjort eller det som hänt så skulle man inte vara den persoen man är idag man skulle kanske inte ha de vänner eller ens liv skulle inte vara det det är just nu. Så hur mycket man än vill ändra på det som hänt så finns det bara ett håll på livets band och det är frammåt. Utan det förflutna skulle vi inte vara det vi är idag och är det verkligen värt att ändra det då? Jag känner Ja men tänker Nej.

Som vanligt så grubblar jag någ för mycket men kanske kan någon urskilja mina tankar och ta vara på de. Om de är något att ha