Memorys

Idag är det en regning och grå dag, och jag kan säga att dagen lever upp till sitt ryckte. Det är verkligen så att du får inte må för bra förens du ska tryckas ner igen det är precis som om någon inte vill att man ska vara lycklig och må bra! Alltid när hösten kommer så är det samma sak, det är mysiga höst dagar och sen så är det all annan skit. Frågan är hur länge man orkar, det är kanske det som är problemet, att man orkar aldelse för länge man kämpar aldels för länge och när man tillslut bryter ihop, för någon gång gör du det, så sjunker man så långt ner och det tar bara längre tid innan man orkar att klättra upp ur den grop du grävt.
Innan idag när jag pratade med Ida så sa hon något i stil med "Gråt, skrik gör något så att han fattar " men jag skriker inte och jag gråter inte, fasten jag ibland önskar att jag gjorde det för det är ett sätt att få ut sina känslor. Och vist jag skriker iblan men slutar snabbt för det hjälper inte. Det enda jag kan göra för att på något sätt ränsa huvudet är att skriva här och det är just det jag gör nu, även om det känns som en genväg så är det i allfall en väg. Och man känner sig så blottad, just det att jag skriver det jag känner. Just nu så tycker jag bara att livet är orättvist, det räcker inte med det som har hänt utan allt måste gå ut för sedan med. Men den andra sidan är att jag skulle aldirg vilja att någon skulle gå igenom det min familj har fått gå igenom, och tyvärr är det andra som får göra det. Men på något sätt så är det som är nära så mycket värre. Det enda jag tänkte skriva är jag orkar inte mer, fast än jag vet att jag orkar alltid lite till.